Självständighetsrörelsen Front Polisario bildades den 10 maj 1973 som en reaktion mot den spanska kolonialmakten. Idag högtidlighålls årsdagen i de västsahariska flyktinglägren i Tindouf, Algeriet. Det är hög tid för den svenska regeringen att följa majoriteten i riksdagen och erkänna västsahariernas rätt till ett självständigt land.

Polisario förde under två år ett framgångsrikt gerillakrig mot Spanien. Motståndet fortsatte när Marocko och Mauretanien anföll Västsahara 1975. Sedan 1975 är området ockuperat av Marocko och Polisario har övergått till en icke-våldslinje. Området anses av FN vara ett av få kvarvarande icke-avkoloniserade territorier. Sedan 1991 råder ett fredsavtal under FN-övervakning. I samband med avtalet utlovades en folkomröstning om Västsaharas status inom 6 månader men någon sådan har inte kommit till stånd då Marocko konsekvent stoppat alla försök att hålla en folkomröstning.

En grundläggande pelare i Miljöpartiets utrikespolitik är alla folks rätt till självbestämmande. Miljöpartiets åsikt är att Sverige, som första EU-land, ska erkänna Västsaharas självständighet. Det finns en folkrättsligt god grund för denna åsikt. Det finns också en parlamentarisk majoritet i Sverige för ett erkännande av den Västsahariska staten, men den moderatledda regeringen har hittills valt att inte följa upp riksdagsmajoritetens vilja att erkänna Västsahara.

Afrikanska unionen (AU) har erkänt Västsaharas självständighet och upptagit landet som medlem. Inget EU-land har dock erkänt Västsahara, mycket beroende av att Frankrike hittills blockerat frågan. Miljöpartiet de gröna menar att det är hög tid för världssamfundet att leva upp till FN-avtalet och belöna Polisario för att de valt icke-våldslinjen de senaste 25 åren.
Samtidigt som Front Polisario firar 40-års jubileum för sin frihetskamp får västsaharierna utstå stort förtryck från de marockanska myndigheterna, där godtyckliga fängslanden utan rättegång, våld, tortyr och förföljelser är vanligt förekommande. Ockupationen strider mot konventioner och beslut från såväl FN som Internationella domstolen i Haag.
Marocko driver dessutom en hänsynslös rovdrift på Västsaharas naturresurser – med stöd av främst Frankrike och Spanien. Det pågår en aktiv kampanj bland solidaritetsrörelserna att förmå svenska importörer av grönsaker och stora livsmedelskedjor att inte köpa grönsaker märkta med ursprungsland Marocko, när de i själva verket kommer från ockuperade Västsahara. När det gäller EU:s fiskeavtal med Marocko så spelade Sverige en avgörande roll när EU-parlamentet tidigare röstade nej till avtalet där även sahariska fiskevatten ingick.

Västsahariernas mänskliga rättigheter måste ges ökat skydd. FN:s mission Minurso har i uppdrag att övervaka vapenvilan mellan Marocko och Front Polisario. Det saknas däremot ett mandat för att övervaka förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna på de ockuperade områdena. Det pågår sedan en tid en kampanj för att förmå FN:s säkerhetsråd att ge Minurso det utökade mandatet, men hittills utan framgång.

Det måste vara Sveriges bestämda uppfattning, oavsett regering, att Minurso ges detta mandat. De mänskliga rättigheterna kan inte vara avhängiga på ockupationsmakten Marockos välvilja.

Political Violence in Pakistan claims life of Green Activist in election campaign

            Posted 30  April, 2013

Pakistan Green Party activist, Mr Shahnawaz Panhwer, was killed by unknown people at Dadu, Sindh province on Sunday 28 April 2013. The assassination followed threats by representatives of the outgoing government, and demands that the Greens candidate of Dadu PS-73, Mr. Imtiaz Ali Panhwer, withdraw from the forthcoming national elections.The Global Greens strongly condemn this murder and call upon the Pakistani authorities to begin an immediate investigation into the crime, and to publish their findings. The Global Greens give our deepest sympathy to Mr Panhwer’s family, friends and colleagues.

The Pakistan election will be held on May 11, 2013 and for the first time in the country’s history one civilian government is due to be succeeded by another. This is also the first election seriously contested by small parties, including the Greens.

“These national elections should be a landmark for Pakistan, to show the world that it is a fully functioning democracy” said Steve Emmott, representing the European Green Party in the Global Greens. “We call on the international community to follow up this tragic event by committing to monitoring the electoral process in Pakistan.”

The Asia Pacific Greens Federation is “appalled by the assassination of Mr Panhwer, who was killed by political opponents because he supported the Pakistan Green Party’s campaign for a national government that stands for the Green values of nonviolence, respect for diversity, social justice, sustainability, democracy and ecological wisdom”, said Keli Yen, APGN convener.

Frank Habineza, President of the African Green Federation from Rwanda, recently awarded an honorary Doctoral Degree for his work in promoting democratic reforms and human rights in Rwanda and across Africa, affirms: “we call on the government of Pakistan to hold accountable the perpetrators behind this criminal act, and to ensure elections are fair and free of violence”.

Margot Soria, representative of the American Green Federation from Bolivia, strongly supports the Global Greens statements and condemns the violence and threats against Greens and all opponents in Pakistan.

The Green Party of Pakistan has temporarily suspended the campaign but is continuing to contest the election.

http://www.globalgreens.org/news/political-violence-pakistan-claims-life-green-activist-election-campaign

(och om du hittar konstig reklam på sidan beror det på att jag inte lärt mig hur jag får bort det. )

Biståndsminister Gunilla Carlsson har åstadkommit en mängd förändringar sedan hon tillträdde. Hela havet har stormat skulle man kunna kalla det och plötsligt är det något nytt som gäller, och sen något nytt igen. Ministern flaggar för biståndets resultat och utfärdade i januari 2010 en transparensgaranti för svenskt bistånd. Tyvärr kan vi konstatera att ministern själv är dålig på att åstadkomma resultat och att det nu – i andra hälften av ministerns andra mandatperiod – är hög tid att utkräva den transparensgaranti som ministern själv ufärdat.

Miljöpartiet har blickat bakåt och vi kan då konstatera att ministern endast bristfälligt bidragit till dialog och förankring i riksdagen. Under de snart sju år som biståndsministern ansvarat för biståndet har bara ett fåtal förslag lagts på utrikesutskottets bord. Samma kritik kommer från biståndets aktörer som beskriver ett debattklimat präglat av brist på information och misstro. Stora förändringar inom ett verksamhetsområde som hanterar många miljarder kronor måste för att vinna legitimitet självklart förankras i riksdagen och de politiska partierna måste få möjlighet att påverka innehållet. Miljöpartiet menar att svenskt bistånd är ett alltför viktigt och omfattande arbete för att hanteras på detta sätt, helt i strid med ministerns egna principer. Politiken måste beredas så att den håller högsta kvalitet.

För ett år sedan gick ministern ut med att regeringen skulle skapa en ny biståndspolitisk plattform. Den skulle svara upp mot statskontorets kritik vad gällde bristande styrning av biståndet. Biståndsorganisationerna har varit mycket kritiska till processen som inte involverat biståndets aktörer och riksdagen http://www.lotcobistand.org/synpunkter-pa-ny-bistandspolitisk-plattform

Enligt uppgift ska plattformen nu finnas för beredning i Alliansregeringen. Vi vill därför uppmana ministern att återkomma till riksdagen med en proposition så att vi får en demokratisk behandling av den biståndspolitiska plattformen.

En återblick över ministerns förankring i riksdagen:

2006/07: Ingenting på biståndet

http://www.regeringen.se/content/1/c6/07/14/47/c6cb7217.pdf

2007/08: Ingen proposition bara skrivelse om Afrika

http://www.regeringen.se/content/1/c6/08/86/61/6f3bc350.pdf

2008/09: Ingen proposition, överlämnande av startprogrammen för de kritiserade Swedfund programmen och skrivelse om demokratibistånd

2009/10: Ingenting på biståndet http://www.regeringen.se/content/1/c6/13/15/99/23e31ce5.pdf

2010/11: Ingen proposition bara skrivelse, biståndets resultat

http://www.regeringen.se/content/1/c6/15/91/28/a433bf94.pdf

2011/2012: Ingen proposition, bara skrivelser om OSSE och IDEA

http://www.regeringen.se/content/1/c6/18/41/76/5fe494b4.pdf

2012/13: Ingen proposition, inget om bistånd

http://www.regeringen.se/content/1/c6/20/71/30/e9f69c7f.pdf

Under hösten hade jag 10 besökare från Moçambique i riksdagen men också en dag i Gävle. Det handlade då om ledamöter i Petitionsutskottet, som vi inte har någon motsvarighet till i Sverige. Det närmsta vi kan komma är ombudsmännen.
Vi fixade fullt schema åt dem och det är ett lika fullt schema när jag tillsammans med en spansk kollega Maria Antonia Aviles från Partido Popular (typ högermoderater) gör ett återbesök.
Anledningen till båda besöken är parlamentarikerorganisationen Awepas stöd till demokratiutveckling genom Afrikas olika parlament. Både jag och Maria Antonia är sk senior advisors för Awepas arbete med parlamentet i Moçambique. Eventuellt kommer svenska Awepasektionen framöver ingå i ett nytt projekt kopplat till parlamentarikerna direkt som finansieras av det irländska biståndet. Det och mycket mer undersöker vi förutsättningarna för under veckan.
Första dagen ägnades åt att studera toaletter. Kan tyckas att det ligger långt från uppdraget att stärka parlamenten men är egentligen väldigt logiskt. En av parlamentens viktigaste uppdrag är att skapa goda livsmöjligheter för medborgarna. Toaletter är onekligen något av det viktigaste man kan förse befolkningen med.
Sen blev det mer traditionellt parlamentsrelaterat arbete förutom att lära känna personalen, träffa nya chefen, delta i rundabordssamtal med ett antal journalister för att diskutera de framtida politiska utmaningarna i landet. Under året ska Awepas nya strategiska plan utarbetas.
Som sista punkt på min dagordning har jag också träffat de Gröna i Moçambique och Zimbabve. Det är val nästa år och landet befinner sig i en situation där det största oppositionspartiet säger att de inte ska delta. Resultatet kan bli i det närmaste en enpartistat om inga nya aktörer kommer in på banan eller tillbaka på banan. Ett parlament utan flera partier är inget parlament som en av journalisterna uttryckte det.

Den jakt som pågår på papperslösa i dag i Sverige är inte bara diskriminerande och kränkande mot alla som inte ”ser tillräckligt svenska” ut. Jag undrar om den ens är laglig med tanke på ordalydelsen i lagtexten. Kontroller får göras vid grundad grundad anledning att anta att en person saknar rätt att uppehålla sig i landet eller annan särskild anledning till kontroll. Jag antar att de använder sig av den sista delen av lagparagrafen i det här fallet. Hur kontroller av typ alla som ser utländska ut kan vara förenligt med lagen är dock ändå obegripligt. Frågan är om det inte också står i strid med svensk grundlag.
I den svenska rättighetskatalogen har alla svenska medborgare rättigheter. De kan begränsas i lag om inskränkningen är godtagbar i ett demokratiskt samhälle och inskränkningen står i proportion till nyttan med bestämmelsen.
De flesta rättigheterna gäller också utlänningar men då gäller inga restriktioner. Jag skulle vilja hävda att det är grunden till att det ens är möjligt för regeringen att med hjälp av myndigheterna driva den hårda deportationslinje som förs sedan många år nu.
De mänskliga rättigheterna i FN och i Europakonventionen gäller envar. I Sverige delar vi upp i svenskar och utlänningar.
Jag och andra miljöpartister har vid flera tillfällen motionerat om att förändra den här absurda uppdelningen i vi och dem när det gäller respekten för mänskliga rättigheter i Sverige men utan stort gehör. Det är nog dags för ett nytt försök.
REVA innebär som jag ser det inte bara ett avskyvärt sätt att hantera de mest sårbara i samhället utan också ett uppenbart exempel på ett förfarande som inte är godtagbart i ett demokratiskt samhälle och där nyttan med bestämmelsen inte alls står i proportion till den kränkning både utländska och svenska medborgare utsätts för av svensk plmis enbart med grund i deras utseende. Det är skamligt.

Med allt som nu händer i Katalonien måste jag bara åka dit. Det var längesen samarbetet mellan Gävleborg och Katalonien svalnade av även om vissa samarbeten fortsatt utanför den politiska sfären. Nya politiska konstellationer och förlust av nyckelpersoner är väl i huvudsak orsaken. Det är dock inte försent att återupprätta kontakten.
I veckan besökte jag La Generalitat i Barcelona och samtalade med Francesc Homs, en av den katalanska presidentens närmaste män, för att få en bild av hur de ser på framtiden och den process som nu startats inför en folkomröstning om självständighet. Därefter samtalade jag med min gröna kollega Joan Herrera för att få de Grönas bild av situationen. Till stor del sammanfaller den även om lösningarna till viss del ser annorlunda ut.
De Gröna tar bl.a. upp farhågan att samhället riskerar att splittras, en farhåga jag också kan känna. Det är viktigt att både parlamentet och alla delar av civilsamhället är inkluderade i processen hela vägen.
Ett samtalsämne bland icke-politiker är annars människors låga tilltro till just politiker generellt. Mitt besök sammanfaller med att den spanska regeringschefen, Mariano Rajoy, och hans parti Partido Popular anklagas för många år av korruption och utbetalningar av dubbla (svarta) löner till ledande politiker. Och vad vet vi om hur andra partier gör/gjort säger folk? Kan man lita på någon politiker undrar de när de ser arbetslösheten stiga, butiker stänga och människors besparingar minska medan politiker skor sig. Människors ilska och frustration är befogad. Det tar tid att bygga demokrati och just nu känns det svajigt här.
I dag står de Gröna bakom den deklaration som regeringspartierna tillsammans med de Gröna arbetat fram men från deklaration till verklighet är det långt och det gäller att välja rätt väg för att nå målet att katalaner och alla som under årens lopp flyttat hit från andra håll av Spanien och världen ska få bestämma hur deras framtid ska se ut i en väl underbyggd och inkluderande process.

Det var länge sen jag bloggade. Jag hinner sällan med helt enkelt. Sist skrev jag om Katalonien men var på väg till Guatemala för att träffa Gröna politiker från Amerika -nord och syd – förutom att göra besök i verkligheten i ett antal svenska och europeiska biståndsprojekt. Jag delade tiden mellan Forum Syd och Green Forum som båda två tog mig med för att träffa deltagare i de olika projekt de har i landet. Sammanlagt träffade jag några hundra personer, kvinnor och män, i huvudsak från ursprungsbefolkningen som alla varit deltagare i projekt som syftar till att främja demokrati, aktivt deltagande i politiken och att stötta unga, kvinnor och marginaliserade grupper att göra sig hörda i samhället.

Regeringen i Guatemala ser det dock inte på samma sätt. De menar att det svenska biståndet stöttar terrorister (dvs de fattiga i ursprungsbefolkningen) och vill istället att stödet ska gå via regeringen. Det gick t.o.m. så långt under hösten att Guatemalas utrikesminister kom till Sverige för att klaga hos Gunilla Carlsson och hos frivilligorganisationerna. Det är för övrigt mycket annat också som Guatemalas regering inte vill. Den stora frågan i parlamentet när jag var där var en lagstiftning som handlade om utveckling på landsbygden. Företagarna gillade den inte och då inte heller regeringen.

För egen del ser jag att behovet av demokratibistånd är minst lika viktigt i Guatemala i morgon som det var i går och hoppas verkligen att biståndsministern inte framöver väljer bort de få länder i Latinamerika där vi ännu har kvar svenskt bistånd efter den stora neddragningen av länder för några år sedan. Men vem kan skåda i biståndsministerns kristallkula? Idéerna kan skifta från dag till dag.

Men problem finns inte bara i Guatemala. I Chile pågår sedan länge en konflikt mellan regering och mapuchefolket. I Colombia (där Sverige också är kvar) fortsätter konflikten mellan regering och gerillan även om den är i en något ny skepnad, i Mexiko pågår knarkkriget med oförminskad styrka, i Venezuela är kriminaliteten skyhög, i…, i…. och i…. Sverige har dock glömt bort, eller snarare prioriterat bort, att engagera sig i den fortsatta kampen för fred och demokrati i länderna i Latinamerika och i många andra tidigare biståndsländer. Det är annat som styr biståndspolitiken anno 2013.

Och nu är jag på väg till Katalonien.

Jag flyttade till Spanien när Franco dog – trodde jag. Men helt fel – det visade sig vara Katalonien där de talade katalanska (enligt svenska läroböcker ett utdött språk) trots att det varit förbjudet under många år. Mina vänner talade katalanska men skrev på spanska. Deras lärare undervisade muntligt på katalanska men fick inte lära ut det vare sig muntligt eller skriftligt. Jag lärde mig båda språken parallellt och att skifta från det ena till det andra beroende på vem jag pratade med – precis som alla andra katalaner.

1986 blev Spanien medlem i EU. Jag var en ivrig anhängare. Mitt engagemang i frågan handlade om att säkra katalaners, baskers och galiciers ställning mot centralmakten i Madrid. Jag såg EU-medlemskapet som en garant mot framtida militärkupper och kränkningar av minoriteternas rättigheter.

I Katalonien krävs inga fullgoda SFI-betyg för att bli delaktig, att bli katalan. Det räcker med visat intresse för den katalanska gemenskapen för att bli en del av samhället. Det är också en stark anledning till att den rörelse för självständighet som nu sveper över landet (Katalonien) också stöds av många som invandrat både från Spanien och från andra delar av världen. Av de ca 7 miljoner som bor i Katalonien är en mycket stor del invandrade. I Katalonien är också jag lika mycket katalan som alla andra.

I dag lär sig alla att både tala och skriva på katalanska, och på spanska. Katalanerna har under de dryga 30 år som gått sedan demokratin infördes förhandlat sig till självklarheter som rätten till sitt språk men också till ett relativt långtgående självstyre, dock inte beskattningsrätt vilket är något som i ett svenskt perspektiv känns märkligt med tanke på våra kommuners och landstings självklara rätt att ta ut skatt.

Det är dock inte bara skattefrågan som är en grogrund för konflikten med Spanien. Det handlar mycket om det starka motstånd mot katalanerna, det katalanska språket och de katalanska kraven på ändringar i den stadga som reglerar förhållandet till staten som den nuvarande regeringen står för. De ökande kraven på större självständighet möts av regeringen med krav på ”hispanisering” av katalanerna – i sann gammal Francoanda, vilket leder till ännu större krav på självständighet.

Partido Popular, dvs den spanska högerhögern, har egen majoritet. Det gynnar inte samtalsklimatet mellan stat och autonoma regioner. Partido Popular hotar med att stoppa dels folkomröstningen om självständighet och med att Katalonien inte kan bli en ny stat i EU.

Den 25 november är det nyval i Katalonien. President Artur Mas hoppas på egen majoritet för att få ett starkt förhandlingsmandat gentemot staten. Även om valet naturligtvis handlar om all annan politik också kommer det i praktiken att handla om ett val mellan fortsatt väg mot självständighet eller ej. För egen del hoppas jag att de Gröna (ICV) som också driver frågan om folkomröstning inför en eventuell folkvald självständighet ska få ett starkt stöd. Oavsett slutresultatet känner jag mig stolt över att få vara en del i denna historiska tid då katalanerna i demokratisk anda och på fredlig väg söker en ny väg inför framtiden – som del av Spanien eller som en självständig stat.

Läser i dagens SvD: ”Israel överväger att ”störta” den palestinske presidenten Mahmud Abbas om han gör verklighet av sina planer att göra Palestina till FN-stat med observatörsstatus, enligt ett läckt dokument från Israels utrikesdepartement som AFP läst.”

I mina öron låter det som om Israel är i färd med att skaffa sig fler fiender än nödvändigt – och det kan väl knappast vara det utrikesminister Lieberman egentligen är ute efter. Han vill avskaffa det palestinska självstyret över det som är palestiniernas eget land, dock ockuperat av Israel. Tror han verkligen att världssamfundet kommer att godkänna ett sådant agerande? Tror han att Israels vänner, USA och Europa, kommer att godkänna ett sådant agerande? Det är en djupt beklämmande nyhet att läsa och jag hoppas att det inte är hela den israeliska regeringens uppfattning. Inte minst hoppas jag det för alla de israeler, både i Israel och runtom i världen, som engagerar sig i fredsarbetet och arbetar för båda folkens självklara rätt att få leva i området. De kan absolut inte hållas ansvariga för vad regeringen i Tel Aviv uttalar.

Jag besökte nyligen Palestina och Israel tillsammans med en grupp riksdagsledamöter. Vi talade med företrädare för båda sidorna i konflikten, med de som drabbats i Sderot av raketbeskjutning, med beduiner som körts bort från sina boplatser, med släktingar till personer som dött i konflikten, med israeliska soldater som vill att världen ska se vad som pågår m.fl. Vi träffade också företrädare för FN och för både den israeliska regeringen och försvarsmakten och för den palestinska myndigheten. I civilsamhället finns en stark önskan om fred och att kunna återgå till vad som var förut, när de alla kunde röra sig fritt i landet utan murar. Hos myndigheterna fann vi mer låsningar och positioneringar.

Störst intryck på mig gjorde Hebron på Västbanken där 850 militanta bosättare, skyddade av 650 soldater, förvandlat den palestinska staden till en spökstad genom att förbjuda palestinierna tillträde till stadens centrum, och i de fall de får gå på sina egna gator finns det en barriär emellan. Det är inte värdigt en demokratisk stat att tillåta och möjliggöra detta. Ett annat intryck var den kvinna i Sderot som trots att hon själv drabbats av raketbeskjutningarna var i färd med att bygga ett nätverk av kvinnor, israeler och palestinier, för att lära känna varandra och förstå varandra. Inga män var välkomna i nätverket.

Obama har fått Nobels fredspris, så också EU. Det är dags att göra skäl för priset. Israel-Palestinakonflikten kan inte vänta. Den måste lösas i närtid. Den är avgörande för en fredlig utveckling i regionen som helhet. USA och EU har de största möjligheterna att sätta press på Israel, som är den starka och ockuperande parten och som därmed har ett större ansvar, att säkerställa palestiniernas rätt till territorium i en tvåstatslösning. När nu även Hamas och Islamiska Jihad på Gazaremsan är redo för vapenstillstånd är det viktigt att arbetet tar fart.

… och några timmar efter att jag skrev det tidigare så kunde vi läsa att Hamasledare mördats och att både retorik och våldshandlingar trappas upp. Det är onekligen en mycket oroande utveckling och det ser inte ljust ut.

Deltog i tre dagar i slutet av september på AWEPA:s möte i Rom. Awepa är en europeisk parlamentarikerorganisation med grund i anti-apartheidrörelsen och som nu arbetar med att stärka de afrikanska parlamentarikerna och parlamenten.

Vi började med en dag för oss som antingen är samordnare av projekt eller s.k. senior parliamentary advisor. Jag tillhör den senare gruppen med ansvar för samarbetet med Mozambique tillsammans med en spansk kollega. Förutom den genomgång av roller och vad som förväntas av oss hann vi också med att planera för den vecka som parlamentariker från Mozambique kommer att besöka den svenska riksdagen och en kommun. Föga förvånande blir det Gävle som kommer att stå på dagordningen med grundtema lokal demokrati och medborgarinflytande. Självklart kommer jag att försöka få in ett besök också på Gästrike Återvinnare för att förmedla kunskap om hur man på det lokala planet kan och bör ta ett ansvar för hela återvinningskedjan. Det är vare sig det första eller sista utländska besöket jag tar med till återvinnarna. Bl.a. har jag lovat Chiles ambassadör att göra ett besök i närtid.

Den sista dagen i Rom hölls ett seminarium om hanteringen av Afrikas naturresurser. Det kom att handla mycket om den misshushållning av resurser som kännetecknat utvinningen av fossila bränslen och företagens oansvarighet men också om de strålande utsikter som väntar Afrikanska länder när ännu fler fossila bränslefyndigheter börjar utvinnas och när bättre regelverk finns på plats för att hindra att utländska företag tar vinsten och för den ut ur landet.

Och visst är det en självklarhet att vinsten av naturresurserna ska komma landet och medborgarna till del (inte bara företagen och makthavarna). Samtidigt vet vi att alla fossila bränslen som utvinns också kommer att användas och spä på klimatpåverkan, som Afrika redan nu är allra värst drabbad av. Världssamfundet har därför en mycket stor uppgift att bistå de afrikanska länderna att utvecklas utan att behöva begå samma misstag som vi själva har gjort. Fossila bränslen är en återvändsgränd. Världen borde istället bistå Afrika med utvinning av rena och förnybara naturresurser. Jag tänker då inte i första hand på stora miljöstörande vattendammprojekt, eller återplantering av skog p.g.a. pågående skogsskövling som en av talarna verkade tro utan på sol-, vind- och vågkraft.

Begreppet hållbar utveckling tolkas olika. För mig handlar det om både ekonomisk, social och ekologisk hållbarhet. På seminariet handlade det huvudsakligen om ekonomisk hållbarhet och mer försumbart om de andra två. Det är dock väldigt svårt att komma från den rika delen av världen och säga till den fattigare delen att vi som blev rika med hjälp av oljan, både vår egen och den vi stulit från andra länder, vill stoppa andra länder från att bli rika på samma sätt p.g.a. det stora hot klimatpåverkan innebär för hela jordens befolkning.

Jag begärde därför inte ordet och tänker att kampen om hur vi på bästa sätt ska bidra till minskad fattigdom och större ekonomiskt oberoende för Afrikas länder utan att behöva gå omvägen via de fossila bränslena måste ske i andra fora. Men det räcker inte att bara gröna politiker världen över driver frågan om kraftigt ökad överföring av ren teknik till länder i utveckling och en samtidig omställning till ren teknik även i de redan rika länderna för att minska oljeberoendet. Det behövs ett kraftigare stöd också från andra politiska rörelser.

Europa har under årens lopp skott sig väl på Afrikas stora naturrikedomar. Vi har blivit rikare och människor i utvinningsområdena fattigare. Vi har en mycket stor skuld att betala tillbaka och vi ska inte smita från vårt ansvar.