”Cirka 30 tusen människor deltog i dagens begravningsceremoni för dem 35  kurdiska barn och ungdomar som blev utsatta för massaker av turkisk  militär under torsdagsnatten. Både BDP och DTK kritiserade i hårda  ordalag den turkiska massakern av kurderna i byn Roboski. Detta land heter Kurdistan, detta folk heter kurder”, hette det i BDP:s uttalande. Folkmassan visade sitt missnöje mot AKP genom slagord som ”mördare Erdogan”.

Norra Kurdistan (sydöstra Turkiet): Cirka 30 tusen människor deltog i  fredagens begravningsceremoni för dem 35 kurdiska barn och ungdomar som
blev utsatta för massaker av turkisk militär under natten till torsdag. Freds- och demokratipartiet, BDP och Demokratiska samhällskongressen, DTK kritiserade i hårda ordalag den turkiska massakern av kurderna i byn Roboski i Şirnex (Sirnak). Folkmassan visade sitt missnöje mot  AKP-regeringen genom slagord som ”mördare Erdogan”. I begravningsceremonin höll bl.a. DTK:s ordförande Ahmet Turk och BDP:s språkrör Selahattin Demirtas varsitt uttalande. Kurd.se har översatt Demirtas uttalande enligt följande:

”Om ni så bombar 50 tusen gånger, om ni så mördar dessa ungdomar 50 tusen gånger om, heter detta land Kurdistan och detta folk heter kurder. Denna sanning kommer inte att ändras. De som ifrån premiärministerns departement ringer och hotar varje medieinstitution [red.anm: CNN-Türks reporter blev varnad i
direktsändning idag] att inte göra nyheter om denna massaker ska veta att målet inte blir avslutat här. FN finns, internationella brottsmålsdomstol finns. Vi ska ta detta till dem alla, tills ni döms för detta brott mot mänskligheten. Vi kommer att arbeta med allt vad vi har. Torg för torg, fält för fält ska vi berätta sanningen om er. Helt skamlöst försöker de dessutom att peka ut oss som provokatörer. Folket visar sitt missnöje och sorg mot massakern genom protester. Median ser inte massakern, utan uttrycker att ’provokatörerna har skapat kaos på gatorna’. Du har sprängt 35 barns kroppar i luften, finns det något mer provocerande än detta i världen? Du ska mörda, du ska spränga människokroppar och du ska inte ens tillåta några protester. Du ingriper till och med mot deras sorg och deras begravning. Du ringer till varje familj och säger ’begrav inte liken bredvid varandra, begrav inte liken samtidigt, ha inte minnesstund tillsammans’. Du försöker tvinga familjerna att ge upp genom hot och utpressning. Du har ingen som helst respekt för varken döda kroppar, begravningar, manifestationer och protester. Inte nog med att kurden dör, kurden ska dessutom också böja sitt huvud och vänta. De dagarna är förbi! Om ni så mördar oss alla.

Härifrån vänder jag mig till premiärministern. Om ni så mördar var och en av oss. Om det inte så blir kvar någonting i detta land. Kommer i vilket fall som helst dina förbannade, smutsiga och blodiga händer som besudlats med massaker och vårt ärofulla motstånd att bli kvar. Härifrån vill jag ännu en gång vända mig till vårt folk. De försöker att skyla över denna brutala massaker. […] Massakern har skett på ögonavstånd ifrån militären på militärposteringen på kullen mittemot. I tre timmar hölls barnen kvar där. Militären visste om att de var där, byborna visste om det, familjerna visste om det, alla visste om det. De ringde till varandra, de kontaktade militären. Man hade kännedom om vilken situation barnen befann sig i. Det finns inget som man inte visste om. Ingenting i denna situation kan förklaras med en så oärlig ursäkt som ’arbetsolycka’. Det här är en planerad massaker. Budskapet är att skrämma kurderna: ‘så här kommer vi att göra med er ifall ni vågar ifrågasätta’. […] Vi kommer inte tillåta att dessa massakrer, förtryck och gripanden bryter ned oss. För vi bedriver en rättfärdig kamp.

Vi har inte lagt beslag på någons mark, förbjudit någons språk, fördrivit någon från deras byar eller bränt ner någons by. Vi vill bara leva ett värdigt och fritt liv i vårt eget hemland. Ifall detta är vad ni anser vara vårt brott; vi är beredda att betala priset och vinna vår frihet. Detta land tillhör detta folk. Detta folk ska leva i frihet med sitt språk och sin kultur här. De som försöker att förhindra detta begår brott. Det heter fascism, rasism, ockupation, assimilation. […] Vi kommer att fortsätta göra motstånd mot detta. Det finns inga andra vägar och alternativ för oss. Historien har ännu en gång bevittnat en kurdisk massaker på dessa berg. 35 kurdiska ungdomar och barn har mördats på dessa berg. […] Den här sorgen är allas vår sorg. […] Enhet och solidaritet är den enda vägen till befrielse. Förbund är den enda vägen till befrielse. Jag beklagar hela vårt folks sorg. Må de vila i frid.”

De fiskebåtar som allra mest drar nytta av avtalet är de spanska. Den nya spanska konservativa regeringen gick bl.a. till val på att ändra den spanska Västsaharapolitiken mer till Västsaharas fördel. Om det kan ha påverkat utgången är det välkommet eftersom det kan innebära att det också blir större fokus på att komma tillrätta med övriga frågor, som folkomröstning, självbestämmande, etc. Jag har inte hunnit kolla vem som röstade vad eller läst de spanska tidningarna så jag ska hittills låta det vara osagt.

Marockos svar att slänga ut alla EU-båtar redan nu var inte oväntat och det kan vara till stor hjälp för att återställa balansen i havet. Fiskeriavtalet handlar i praktiken bara om ekonomiska uppgörelser mellan EU och Marocko och bortser från att Marocko enligt folkrätten inte får sälja det ockuperade Västsaharas fisk. Avtalet borde också handla om den marina biologiska mångfalden och att värna det kustnära fisket. Vare sig Marockos, Västsaharas eller grannarna på Kanarieöarnas kustnära fiskare är betjänta av att vattnen där de verkar dammsugs på fisk av gigantiska trålare. Ett hållbart fiske i området kräver dels lekplatser för fisken så att fler fiskar kan klara sig och dels att överexploateringen upphör. Visst är det så att spanjorerna älskar fisk – men då måste de också tänka på att fisken ska finnas även i framtiden för kommande generationer.

Jag tror knappast att Marockos svar att slänga ut EU-båtarna beror på miljöhänsyn. Snarare är det en kraftmätning och utmaning till ministerrådet att på ett eller annat vis förbigå Europaparlamentets beslut. Det får mig att tänka på när den turkiska ambassadören lämnade Sverige i protest då riksdagen hade röstat om folkmordet i Armenien. I det fallet gick regeringen ut och talade om för Turkiet att de inte tänkte agera i enlighet med riksdagens beslut. Märkligt med tanke på att det är riksdagen som är landets högsta beslutande organ. Men ambassadören kom tillbaka. I fallet med fiskeriavtalet kommer det inte att vara lika enkelt för regeringarna att bortse från parlamentet. Därför kommer förhandlingarna utgå från att ett fortsatt fiskeriavtal kommer att kräva att det är västsaharierna som får del av intäkterna. Dörren är ju tyvärr inte helt stängd. Jag har svårt att förstå varför EU-trålare ska överfiska och utarma fiskebestånden någonstans i världen.

En annan positiv konsekvens av att fiskeriavtalet stoppats kan vara att de västsaharier som vill återuppta den väpnade kampen och som vill rösta för det på Polisarios kommande kongress ser att världen inte glömt dem och att det går att komma vidare utan att ta till vapen.

Vi kan ju inte hamna i en situation där europeiska telekomföretag indirekt deltar i de krigsförbrytelser som den syriska regimen ägnar sig åt. Vissa telekombolag i Europa har valt att avsluta sin handel med Syrien av moraliska skäl. Fler borde göra detsamma. Om EU väljer att bara införa sanktioner på produkter som huvudsakligen är avsedda att användas av regimen för övervakning faller de flesta Telecom-produkter utanför. Då är innebörden av sanktionen lika med noll.

Därför anser Miljöpartiet att all utrustning som kan användas av regimen för övervakning av befolkningen ska omfattas av sanktionerna. Det är innebörden i den avvikande mening vi lämnar inför morgondagens skriftliga samråd i EU-nämnden.

Syriens regim har gått över alla gränser. Pressen utifrån blir allt starkare. Arabförbundet inför sanktioner, USA inför tuffa sanktioner och EU ska självklart också vara än tuffare. EU är trots allt en av de närmsta grannarna och vad vi gör betyder mycket. Kanske mer än vi tror. Och den svenska regeringen, som talar vitt och brett om mänskliga rättigheter, ska gå i täten.

Istället för att kapa trädet har man byggt en mindre botanisk trädgård omkring det, vårdar det och tar betalt av allmänhet och turister för att få komma in och beundra det. Trädet är en av kommunens större turistattraktioner och där är alltid fullt med folk. Utan trädet – lägre intäkter. Med trädet – gott om intäkter. Men det är väl för främmande för oss i Sverige att tänka i de banorna antar jag.

http://www.parquedeldrago.es/html/home_eng.html

On November 20th, there will be national elections in Spain.

EQUO -the newly-born spanish green party- will run for the first time in these national elections. To make it possible, EQUO collected around 80,000 endorsements from all over Spain.

With the support of the European Green Party, EQUO was launched in 2011 as a common political and social project bringing together more than 35 spanish green movements and, on the other side, individuals who share common objectives, such as economic, environmental and social sustainability and the defence of civil rights. Juan López de Uralde, former director of Greenpeace Spain, is the head of list. In Catalonia, EQUO has reached an agreement with European Green Party Member ICV.

To have the best result in these elections, we need your help: we ask you to spread the word and forward this message and its attachments into your networks, most of all to the Spanish citizens who live in your country. These Spansih citizens have the right to vote and we want them to know how to vote and to know what and who EQUO is.

In attachments, you will find a ”how to vote” explanation (in Spanish) for these citizens.

For any further question, please feel free to contact me or visit the Equo website: http://equova.org/

Green Greetings from Spain,

Florent Marcellesi

Proyecto Equo

Tlfno: +34 628 33 48 91

fmarcellesi@proyectoequo.orgwww.proyectoequo.org

Glädjen på Libyens gator är dock stor. Många firar i dag Överste Gaddafi död och förutom hans familj och nära allierade är det är nog få människor som sörjer. Det är dock en trist start på den färd mot demokrati och mänskliga rättigheter som Libyens nya ledare nu har fått. Uppgifterna om vad som faktiskt hänt går isär men det mesta tyder på att Gaddafi dödats av bl.a ett skott i huvudet. Inte bara pga skador i benen som först rapporterades. Spekulationer kring vad som faktiskt hänt, om han blivit avrättad eller om han i samband med skadorna i benen också fått en skada i huvudet och därför dött är svåra att undvika.

När Gaddafi nu greps borde han givits vård för sina skador i benen istället för en kula i huvudet . Och han borde ha ställts till svars inför den internationella brottsdomstolen i Haag för de folkrättsbrott som han anklagats för under sina 42 år som ledare för Libyen.

Nu hoppas vi att Gaddafis död innebär att kriget är slut. Det är dock nu det svåra arbetet att bygga en ny stat börjar. En stat som vi hoppas låter olika folkgrupper leva sida vid sida i fred och under jämlika förhållanden.

Jag vill bestämt hävda att lagstiftarna inte är monster – och jag blir förbannad när jag m.fl. utmålas som sådana. Att inte en medelsvår/svår demens utgör en synnerligen ömmande omständighet är obegripligt. Åtminstone är det obegripligt för den som, precis som jag, vet vad det innebär att vårda en dement person hemma, och som vet hur svårt det är att lämna bort den personen till ett boende – oavsett kvalitet på boendet. Den enda vård som i dag finns är att göra livet så drägligt och harmoniskt som möjligt för den sjuka.

En utvisning och flygresa med allt vad det innebär av stress och kontroller är inte harmonisk och kan för en svårt dement person bli väldigt traumatisk och leda till att personen i fråga blir mycket sämre, går in i en psykos etc. I kombination med att inte längre ha sin familj eller någon annan känd vårdare omkring sig kan bli en katastrof. Att Migrationsverkets förtroendeläkare inte lyssnar på specialistläkarna vet vi sedan tidigare, men det är ofattbart och oacceptabelt.

På regionala nyheterna nåddes jag dock av ett glädjebud. Enayatulla Adel från Hofors har äntligen fått uppehållstillstånd av Migrationsöverdomstolen efter många års kamp. Det är en seger för alla de ungdomar som tog kampen för att deras kamrat skulle få stanna i Sverige. Det är en seger för hoforsborna och hans lärare som lät honom ta studenten trots att han levde gömd. Det är en seger för alla engagerade gävleborgare och gävleborgsmedia som stod upp för honom. Det är en seger för oss riksdagsledamöter och ungdomsförbunden som engagerade oss i hans öde och inte minst är det en seger för Enayatulla Adel själv.

En förlust för Migrationsverket däremot – en förlust jag unnar dem.

Rapporten innehåller en mängd förslag och en 20-procentig ökning av biståndet. Ändå blir rubrikerna och delvis rapporteringen i media att biståndet till Afghanistan inte ökar och istället för fokus på vad biståndet faktiskt ska leda till rapporteras i huvudsak om korruption på ett sätt som riskerar att cementera bilden av att det svenska biståndet hamnar i fel fickor. Alla vi som arbetar med bistånd vet att så verkligen inte är fallet. Men självklart förhåller sig också rapporten till den utbredda korruption som finns i landet och ökningen av biståndet föreslås därför kanaliseras mer via civilsamhället och dess organisationer i första hand än via de centrala programmen som stannar kvar på samma nivåer som tidigare.

Därför blev jag oerhört förvånad när Svenska Afghanistankommittén publicerade en debattartikel i SvD som snarare spär på bilden av att vi minskar Afghanistanbiståndet. I efterhand har jag förstått att kritiken var riktad till medias slutsatser – inte arbetsgruppens rapport.

Skickar därför med länk till SAK:s pressmeddelande som gick ut i samband med presskonferensen. Där finns också en länk till rapporten. http://www.sak.se/press/pressmeddelanden-uttalanden?post_id=2366

I skuggan av alla oroligheter i Nordafrika och Mellanöstern pågår en konflikt som ingen rapporterar om. Jag syftar då på konflikten mellan majoritetsbefolkning och kurderna som tar sig olika uttryck i olika länder.

I mitten av förra veckan rapporterade dock svensk press att det pågick en vedergällningsattack med flygattacker mot ett 60-tal platser i PKK-gerillans baser i Södra Kurdistan (dvs. Norra Irak) p.g.a. 9 soldater som dödats på turkiskt territorium. Det fanns då inga uppgifter om skadade efter attacken. I helgen dödades 7 civila då deras bil bombades av turkisk militär. Bland de dödade fanns både kvinnor och barn.

Att Turkiet, precis som andra länder, har rätt att i rimliga proportioner försvara sig är inget konstigt i sig. Att attackera mål i ett annat land och att attackera civila är det däremot. Turkiet som är ett kandidatland till EU hävdar att PKK är en terroristgrupp – inte en motståndsrörelse. I Europa brukar terrorister bekämpas med polisiära medel och ställs inför rätta för de brott som begåtts. Polis samarbetar med polis i det land där gärningsmännen tros befinna sig. Att skicka militär att bomba mål i ett annat land vore helt otänkbart. I världen som helhet gäller däremot inte krigets lagar för terrorister utan de kan behandlas i princip hur som helst. Guantánamo är ett av de värsta exemplen. Självklart vill Erdogan framställa PKK som terrorister – inte motståndsrörelse. Det ger den turkiska militären möjlighet att agera i princip hur som helst vilket jag starkt ifrågasätter.

Jag kan nämligen inte se det som skett som något annat än ett brott mot folkrätten som Sverige och EU borde reagera starkt på. Pressen på Turkiet att i dialog med den kurdiska befolkningen finna vägarna framåt för att kunna leva sida vid sida måste öka. För att det ska vara möjligt krävs att kurdernas rätt till sin kulturella identitet, sitt språk, sin mark, etc. garanteras och att de ges samma demokratiska och mänskliga rättigheter som alla andra i landet. Om Turkiet varit en demokrati där alla behandlas lika skulle konflikten med PKK ha upphört för länge sen.