Civilt-militärt samarbete

Jag var i Helsingfors i torsdags på seminarium ordnat av Nato. Det var många intressanta inlägg och synpunkter och en hel del motstridiga intressen som ventilerades men intressantast av dem alla var kanske Ahtissaris inspel om att använda ODA, dvs. bistånd, till de militära insatserna. Han fick därefter stöd av någon mer av deltagarna.

Med tanke på hur stora resurser som redan används för de militära insatserna och att de är så oerhört mycket större än de medel som finns för de civila insatserna vore det en katastrof om de krafter som vill ändra regelverket för vad som får kallas bistånd får sin vilja igenom. Militära insatser faller i dag inte inom det internationella biståndsregelverket. Regelverket bör inte ändras.

Jag ifrågasätter inte att det behövs fred och säkerhet för att kunna bekämpa fattigdomen i konfliktfyllda delar av världen men hur ska civilbefolkningen veta vilka soldater i t.ex. Afghanistan som är fredsbevarande, dvs. icke-stridande och vilka som är krigförande? Särskilt svårt är det när de finns i samma område. En soldat är en soldat. Och hur ska civilbefolkningen veta att den biståndsarbetare som arbetar under skydd av soldaterna verkligen är oberoende och inte arbetar för en part i konflikten?

Det är fortfarande lika viktigt att skilja på civila och militära insatser. Inte bara på fältet utan också när det gäller ekonomin. Fred och säkerhet och fattigdomsbekämpning måste få löpa parallellt men kan inte gå hand i hand. Det var FN:s katastroforganisation OCHA också tydliga med. För mycket militär inblandning gör biståndsarbetarna till mål för upprörsmakare. Några andra var inne på samma linje men i det stora hela var de flesta för en större civil-militär samverkan.

Kanske hade de förstått att det inte räcker med militära lösningar när människor fortfarande hungrar eller känner sig förtryckta. Kanske hade de förstått att fattigdomsbekämpning är grunden för att minska konflikter i världen. Helt säkert är nog att de förstått att bara militär i Afghanistan inte kommer att funka. Därför måste man rättfärdiga sin närvaro med andra medel. Att ”skydda” biståndsarbetarna och biståndet är ett sådant medel.

OK, må så vara att militär närvaro ibland är nödvändig. Det innebär dock inte att medel ska tas från världens samlade bistånd, som redan i dagsläget inte når upp till allt som utlovats, och det innebär inte att biståndsarbetarna ska utsättas för större fara än om militären hållt sig undan.